The Serpent & The Falcon: Kapitel 2, Beslutet och Sanningen

Read the chapter in english? Click here!



Det var mörkt där hon gick i korridoren belyst av ändas några få facklor som satt på det kalla, nakna väggarna. Hon hade svårt att sova, som vanligt och hade bestämt sig för att ta en snabb promenad genom korridorerna tillbaka till sitt rum för att trötta ut sig själv, vilket inte verkade funka så bra just ikväll.

Samtidigt långt ner i fängelsehålorna satt en lika mycket sömnlös trolldrycks professor och rättade uppsatser från tredje års eleverna. Ett irriterat stön undgick honom och han la ner sin fjäderpenna för att ta en patrullering även fast det inte var hans tur just den här kvällen. Snape stötte på McGonnagall i en av korridorera och tänkte ignorera henne när hon tittade på honom och sa.

- God kväll, Severus, vad gör du uppe nu? Du har inte patrull ikväll.

Snape nickade och började förklara sig.

- Jag vet väl vad jag borde göra och inte göra, men för din information Minerva, kunde jag inte somna.

Den äldre kvinnan tittade på sin kollega och sa efter en stund med försiktiga ord.

- Aha, som vanligt då Severus, du borde ta en dryck så du får sova i sånna fall. Albus har sagt till dig att vila en vecka och Poppy skulle säkert kunna ge dig något från sitt lager om du inte själv kan tillhanda ge dig...

Snape suckade och avbröt professorn.

- Jag tänker inte bli beroende på någon magisk dryck. Och Albus idé om att jag vilar mig är absurt, det vet du mycket väl, Minerva.

Efter en lång stund hade Elisabeth kommit upp ur fängelsehålorna och undrade hur länge hon skulle behöva gå sin promenad innan hon skulle känna av trötthet. Precis när hon skulle svänga in i en annan korridor hörde hon två välbekanta röster och hon tryckte sig snabbt mot väggen för att gömma sig och lyssnade på samtalet. Hon stod tyst i vad kändes som en evighet medans hon lyssnade på rösterna till professor McGonnagall och professor Snape.

Jag undrar vad dom gör ute på natten, förutom att titta efter elever som strövar omkring efter läggdags, tänkte hon för sig själv och skakade lite av kylan som svepte förbi i korridoren. Helt oförberett tog hon ett djupt andetag och lappade för sin mun med sina båda händer. Hon kunde höra det dämpade ljudet av professor Snapes röst nästan direkt.

- Hörde du det där? Det verkar som att någon är ute efter läggdags. Poängavdrag, just vad jag behöver för att bli på bättre humör efter detta samtal med Minerva! tänkte han och log slugt men omärkbart.

McGonnagall lyssnade efter en liten stund och ryckte lite på axlarna.

- Nej, jag hör inget, Severus. Det var nog bara Argus katt i så fall. Kvinnan viftade lite med staven och mumlade lite lågt Tempus och suckade en aning. Ja du får ha en fortsatt trevlig kväll, Severus, jag ska ta mig tillbaka till mitt rum. Hoppas du i alla fall kommer till frukosten.

Och med det var hon borta, påväg åt samma håll där Elisabeth stod med ett dunkande hjärta och händer för mun i skuggorna av korridoren som gav den kvinnliga professorn en stirrande blick när hon obemärkt passerade henne. Hon suckade tyst av lättnad när professorn försvunnit och gick ut från sitt gömställe.

Hon sträkte lite på sig och gav en blick runt sin omgivning, men kunde inte se professor Snape någonstans tills hon hörde en mans röst.

- Är det någon där?

Professorn såg sig omkring och Elisabeth hann precis backa bakåt när hon hörde honom. Hon backade så snabbt tillbaka att hon råkade slå sig hårt mot en av sten pelarna. Hon la handen på axeln och bet ihop hårt för att inte göra något ljud. Hon väntade länge tills hon inte kunde höra honom längre. Har han gått? undrade hon för sig själv och tittade efter. Axeln värkte smärtsamt när hon tittade in i den andra korridoren.Professorn stod kvar och plötsligt tog han sig krampaktigt om magen av smärta och verkade vara nära på att skrika. Hon sket i allt när hon såg honom i smärtor och ställde sig ordentligt, tog några snabba och djupa andetag tills det såg ut som om hon sprungit innan hon sprang ut i korridoren fram till honom.

- Professorn, hur är det fatt, frågade hon andfått och la handen försiktigt på hans axel. Först när han svarade hördes bara ett mumel och Elisabeth blev tvungen att böja sig fram för att höra.

- Jätte ont i magen från förra veckan bara... Inget att oroa sig över, ms Ó Kerrigan, svarade han lågt.

Hon granskade honom medan hon funderade över om hon kunde göra något för att hjälpa honom. Plötsligt fick hon en idé. Med trollstaven stadigt i sin hand fuktade hon sina läppar.

- Kan du stå, frågade hon och tänkte på en formel. Han nickade som svar och ställde sig försiktigt upp med handen fortfarande för magen.

- Okej, vi testar en gång, sa hon lite osäkert medan hon pekade staven mot honom och försökte koncentrera sig en sekund innan hon sa.

- Alleviare il dolore addominale.

Inget hände och professorn såg på henne förvånat. Vad är det hon gör för något egentligen? tänkte han och såg på medan hon svor för sig själv.

- Okej, jag vet inte vad trollformeln kommer att ha för effekt på dig, men den kommer hjälpa om jag bara kan koncentrera mig... jag behöver bara något att fokusera på, sa hon efter någon minut vilket fick honom att sucka.

Vadå för formel, tänkte han och tittade på den unga kvinnan.

Elisabeth hittade inget att fokusera på så hon tittade professorn i ögonen och kände hur det blev lättare att koncentrera sig.

- Okej, då försöker vi igen då... Hon pekade staven mot honom igen och tog ett djupt andetag. Alleviare il dolore addominale.

Den här gången funkade det och hon log smått. Dessvärre visste hon inte hur han skulle reagera på hennes formel. Förhoppningsvis på ett bra sätt. Snape tittade på henne och suckade.

- Ms Ó Kerrigan, jag vet inte vad det är du försöker hjälpa mig med. Men vad det än är så verkar det inte hända något... Började han men blev plötsligt avbruten av sig själv då det började kittlas i hela kroppen på honom. Istället för att klia sig började han skratta så mycket att han föll omkull och vred sig i sitt skrattanfall.

När ska det ta slut, tänkte han för sig själv.

Elisabeth såg häpnat på medan professorn, istället för att skrika av smärta eller liknande, skrattade!

Denna nya egenskap som formeln visade fick henne att le. Ett litet skratt undkom henne också av att se professorn skratta.

Elisabeth gjorde en mental anteckning om att hon skulle skriva ner formelns effekt senare. Medan glädjen rusade inuti henne började hon räkna till tio, vilket var en av formelns moment.

- Finite incatateum! Sa hon i en tyst men gäll stämma när hon kommit till tio i sin räkning innan hon gömde sin trollstav i ena bakfickan av sina mugglar byxor. Hon var så glad över att hon kunde hjälpa honom.

- Hur känns det nu? frågade hon professorn som fallit omkull på golvet i sitt skrattanfall.

Han reste sig ifrån golvet och tittade på henne med förvåning i sin blick.

- Bättre. Men hur? Jag kände inte igen den förtrollningen. Svarade han och granskade henne noggrann.

Elisabeth log och skrattade lite.

- Det är inte så konstigt att du inte känner igen den... det är nämligen en av mina egna trollformler. Svarade hon.

Professorn tittade länge på henne innan han sa.

- Men det är först i sjunde året man får lära sig hur man gör egna trollformler.

Elisabeth svar denna gång blev en enkel ryckning på axlarna.

- Min farbror lärde mig för två år sen... Han tyckte att jag inte lärde mig något på professor Flitwiks trollformel lektioner.

Snape tänkte på det hon sagt och nickade lite, det lät ganska logiskt.

- Han tyckte säkert att man lär sig för sakta. Sa han och Elisabeth hostade lite.

- Det var vad han sa till mig i alla fall.

Han nickade igen och sa sedan.

- Ja. Men du tog egentligen en risk när du gick ut från ditt elevhem så här sent på kvällen. Professor McGonnagall kunde ha sett dig.

Fan! Tänkte hon och bet sig i läppen.

- Jag trodde att om jag tog en runda i korridorerna kanske jag skulle kunna sova, men det verkar inte funka.

Snape tittade på henne med en liten blick innan han sa.

- Nej, det är du dock inte ensam om. Jag kan, tyvärr, inte sova jag heller.

Elisabeth stoppade händerna i fickorna och ryckte på axlarna.

- Jag kanske, borde gå tillbaka till sällskapsrummet då, innan du bestämmer dig för att ta poäng från Slytherin eller ge mig kvarsittning. Sa hon men stod kvar ändå.

Professorn skakade på huvudet och svarade hennes ord.

- Nej, ms Ó Kerrigan, du får varken kvarsittning eller poängavdrag ikväll. Varför skulle jag ge dig något sådant efter att du hjälpt mig? Dessutom så är jag inte på det humöret just nu.

Elisabeth såg förvånat på honom och la huvudet lite på sned.

- Men du är lärare, och en av skolans strängaste för den delen med, det är vad du ska göra med oss elever som är ute efter läggdags.

Plötsligt kände hon hur hennes egna smärtor uppstod i axeln som hon råkat slå i stenväggen som hon varit gömd bakom för inte så länge sedan och hon föll till knäna. Hon tänkte inte skrika så istället bet hon ihop käkarna så hårt hon kunde.

Professorn hjälpte henne upp på benen snabbt och tittade sig omkring innan han tog med henne till sitt lager.

Väl där släppte han taget om henne för att öppna dörren och gick uppför stegen när han gått in. Han letade bland flaskorna och hittade snabbt vad han sökte efter, klev ner och räckte flaskan till henne.

- Här. Drick, det kommer hjälpa mot smärtan.

Elisabeth andades tungt av smärtan som strålade ifrån hennes axel och och tog flaskan med en darrande hand och drack innehållet.

Efter en stund släppte hon taget om sin axel som hon hållit ett hårt tag om sedan smärtan kom och hennes andetag blev lugnare och övergick till en normal rytm.

Hon blundade en liten stund och kände hur smärtan försvann.

- Tack. Sa hon och tittade på honom.

Hon fick en nickning till svar innan han förvånade henne igen med att lugnt lägga sin hand på hennes andra axel.

- Vad hände egentligen? frågade han medan han granskade henne noga.

Elisabeth kände hur en snabb rysning gick längst hela ryggraden när hans hand fick kontakt med hennes axel.

Hon rörde en snabb gång på sin fixade axel och skakade på huvudet som om hon inte riktigt visste.

- Jag, slog den för någon dag sedan när jag var ute.

Lögn.

Hon hatade att ljuga för lärare, speciellt för en elevhemsansvarig och sin egen mentor, men hon kunde inte låta honom veta att hon stått och tjuv lyssnat på hans och professor McGonnagalls samtal.

Snapes ögon blinkade till och han sa med en lugn röst.

- Du tjuv lyssnade på mig och McGonnagall förrut, eller hur?

För en sekund, en sekund för sent, insåg hon att han fått reda på sanningen med leglimenering på henne. Hon hade velat skrika men gjorde inte det, istället försvarade hon sig själv.

- Nej, det gjorde jag inte... hur kan du tro något sådant. Hon tittade på honom i någon minut och försökte forma ord tills hon gav upp och suckade. Okej. Ja, jag tjuv lyssnade... men det var inte meningen!

Professorn nickade smått.

- Varför väljer du att ljuga om en sådan sak? Nåja, det var ändå ingenting hemligt som vi pratade om i alla fall. Sa han lika lugnt och Elisabeth drog irriterat händerna igenom sitt hår och ryckte på axlarna.

- Jag vet inte... det är något som jag gjort ända sedan jag var åtta... för att folk inte ska veta saker om mig, speciellt efter vad som hände innan jag började med det. Svarade hon.

Professorn la armarna i kors och lutade sig mot slottsväggen.

- Det måste ha hänt någonting hemskt då, med tanke på vem din far är. Vilket också är förståeligt.

Elisabeth satt tyst med armarna om sig själv nu och kände hur tårarna brände i ögonen på henne och hon började tyst att fälla sina tårar.

Snape bara tittade på henne och sa.

- Jag ber om ursäkt ifall jag sa någonting fel.

Elisabeth skakade på huvudet och lugnade ner sig så gott hon kunde.

- Nej då... det är inget du sagt. Hon torkade bort tårarna och la åter igen armarna om sig själv. Jag är dotter till två dödsätare, och med det följer en del konsekvenser om man inte sköter sig efter deras... regler.

Så när jag var åtta, nyfiken som jag är till min natur, sökte jag mig in till min fars bibliotek. Jag har aldrig fått gå in där för honom och kunde inte låta bli till slut.

Det var inget speciellt med hans bibliotek, tyckte jag, mer än alla dem böker han samlade på som bar information om all världens mörka magi. Detta fick jag veta senare i livet.

Men när han äntligen fick reda på att jag gått in där själv, utan hans tillåtelse och utan, enligt honom, något att skydda mig med, så bestraffades jag...

Hon blev tyst en stund. Professorn stod fotfarande med armarna i kors.

- Jag är ledsen för din skull. Sa han och såg på henne. Du behöver inte berätta om du inte vill.

Elisabeth bara skakade på huvudet och såg på honom.

- Du är min mentor... egentligen är det här sådana saker som du borde veta om mig...

Han återföll i tystnad. Elisabeth tvekade lite innan hon fortsatte.

- När jag blev bestraffad av min far....

- Snälla, ms Ó kerrigan, du behöver inte... avbröt han henne snabbt. Elisabeth skakade på huvudet igen.

- Jo, det gör jag... Sa hon lugnt och tystnade. När min far bestraffade mig, var han inte barmhärtig mot mig. Min far älskar verkligen svart magi, professorn... mer än vad han älskar sin familj. Så när han kom på mig, tog han med mig till källaren där han, hur ska man säga det utan att få det att låta allt för realistiskt och otäckt, fängslade mina händer och fötter som sträckte ut kroppen i samma ställning som den vitruvianske mannen, ett verk av mugglaruniversalgenie och arkitektur Leonardo Da Vinci, om du hört talas om honom?

Snape stod tyst och lyssnade. Visst hade han hört talas om den italienska mugglaren, han hade gjort ett par fantastiska verk. Både inom konst och vetenskaplig verksamheten.

Elisabeth tog hans tystnad som tillåtelse att fortsätta.

- I alla fall, när man är så pass blottad, kanske inte spirituellt, men fysiskt så pass att man inte kan följa sin naturliga egenskap att skydda sig själv, fick jag synda mina brott. Min far lät mig utstå en del hemska saker.

Svart magi enbart dock, men fortfarande en del hemska saker.

Hon tystnade en kort stund innan hon vred sig så pass att hon hade ryggen mot honom, drog bort sitt hår och lyfte så pass på sina kläder att han kunde se hennes från axel till höft långa ärr som blottade hennes bleka rygg.

När professorn hört allting och sett hennes rygg stod han förvånat med armarna vid varsin sida om sig.

Elisabeth drog tillslut ner sina käder och vände sig om och såg på honom.

- Jag trodde att rektorn hade sagt det mesta, förutom det jag berättade nu. Han sa i alla fall att han skulle göra det.

Professorn såg på henne och skakade sedan på huvudet när han tog sig samman efter hennes berättelse.

- Varför skulle han berätta sådana saker för mig? Visserligen är jag din mentor och att han litar på mig, men ändå.

Licie ryckte på axlarna.

- Jag vet inte. Som sagt, han sa att han skulle berätta det för dig. Skulle underlätta för oss båda två, vad an nu kan mena med det.

Snape tittade på henne och sa med en axelryckning.

- För oss vadå? Du borde kanske fråga rektorn lite mer om det.

Elisabeth nickade och funderade en stund.

- Kanske, men jag förstår fortfarande inte varför han sa så... om inte, men det vore löjligt! Sa hon och rodnade smått.

- Om inte? Frågade professorn. Säg vad du skulle säga.

Hon satte sig upp en aning ordentligare och tittade ner i golvet fundersamt med händerna knäppta framför hennes ansikte.

- Nej, det är löjligt till och med för mig.

Snape förstod sig inte på henne och sa frustrerat.

-Du måste gå upp till rektorn och kräva att han förtydligar vad han menade. Det är ett måste om man är rektor!

Elisabeth tittade på honom och svarade.

- Inte nu!? Det är ju för tusan mitt i natten!

Professorn suckade tungt och la ansiktet i handen för en liten stund innan han såg på henne igen.

- Det vet jag väl. Men i morgon, gå då direkt till honom efter frukosten.

Hon nickade och blev tyst.

- Tack så mycket... Sa hon efter en lång stund och nickade mot flasan som för att visa vad hon menade. Professorn bara nickade som svar, vilket han i stort sätt alltid brukade.

- Det var inget. Svarade han och hans omärkbara leende dök upp igen. Han harklade sig snabbt efter och rättade till sin klädnad lite snabbt. Men du borde verkligen gå och sova några timmar nu. Eller försöka åtminstone.

Hon ställde sig upp försiktigt i fall att hon skulle bli snurrig i huvudet av att ha ställt sig upp för fort.

- Du har nog rätt. Sa hon och stod stilla i någon minut, tvekande, innan hon tog ett steg mot honom och gav honom en kyss på kinden snabbt och gick iväg. Elisabeths kinder färgades av en svag rodnad tills hon var i sovsalen och hade krypit ner i sin säng och somnat.

Snape däremot som inte alls sett det komma höll sin min trots överraskningsmomentet från sin elev och utan ett ord, gick han tillbaka till sin säng och orken för att byta om, varken magiskt eller inte, hade försvunnit. Han somnade så fort han nådde sängen och huvudet föll ned på hans kudde.

Dagen efter åt Elisabeth sin frukost i stora salen och gick direkt efter till retorns kontor. Hon knackade på dörren när hon kommit förbi Gargoylen och trappan. Efter en stund gick hon in och såg retorn sitta bakom sitt arbetsbord.

- Ursäkta mig, rektorn, men skulle jag kunna få prata med dig? Frågade hon och gick in i hans kontor helt och hållet.

- Naturligtvis, flicka lilla. Sa han och gestikulerade med handen mot en av stolarna som fanns framför honom.

Hon satte sig en av stolarna och satt tyst en stund. När hon skulle säga någonting avbröt rektorn henne.

- Du undrar varför jag sa att jag skulle nämna din familjs tragiska händelse för professor Snape, inte sant?! Frågade han och Licie blev chockad, hur kunde han veta? Elisabeth nickade och fortsatte lyssna på honom. - Severus, har förlorat så mycket under sin uppväxt och en del saker har han aldrig riktigt fått. Han tittade på henne med en blick som fängslade en. Det samma gäller med dig, ms Ó Kerrigan. Och eftersom ni är så lia i personlighet, nu får du inte avbryta mig, vart var jag... Ja just det. Eftersom ni är så lika och varit med om ungefär samma saker, tycker jag att två fina människor som ni två borde få vara lyckliga och de är vad jag hoppas på att ni får bli.

Elisabeth satt och bara tittade på rektorn. Hon förstod ingenting och gav honom en frågande blick.

- Ah, jag ser att jag har förvirrat er. Nåja, då tar vi det här direkt på sak... Sa han och Elisabeth nickade lite innan rektorn fortsatte. Ja, jag sa jag skulle säga till Severus om ditt lite problem och nej jag har inte gjort det, med flit. Och tillslut de du kom hit för att få veta... Ja, ms Ó Kerrigan, jag försöker matcha ihop er!

Rektorn log när han hade pratat klar och tittade på Elisabeth som medan försökte ta in allt det han nyss sagt.

- Jag förstår inte... hur..

- Hur jag visste att det kanske skulle kunna gå? Hur jag visste att det finns en liten gnista mellan er, som ingen av er kanske har sett förut?

Hon nickade som svar.

- Det har jag ingen aning om, men nu om du ursäktar mig, ms Ó Kerrigan, har jag ett viktigt möte med Trolldoms ministeriet.

Och med det sade rektorn adjö och Elisabeth gick därifrån, förvirrad och förvånad men mer chockad. Det var som hon hade trott!

Elisabeth hade missat sin första lektion för dagen på grund av sitt möte med rektorn och bestämde sig för att rensa sina tankar lite.

Hon kunde inte fatta det! Rektorn hade försökt matcha ihop henne och professorn. Hon visste inte vad hon borde tycka om hela situationen och tanken av att hon kanske var kär? I professorn.

När hon hade kommit ut och var bara några få meter ifrån porten såg hon honom.

Jag borde berätta för honom...Tänkte hon och bet sig i läppen innan hon styrde stegen till trädet där professorn satt, djupt försjunken i sina tankar.

Snape suckade och kliade sig i huvudet medan hans tankar surrade i huvudet på honom.

Han tänkte på drömmen som hade hemsökt honom den föregående natten. Det var alltid samma dröm, eller i alla fall dem flesta gångerna. Fadern som skrek på honom att han aldrig var hemma.

Elisabeth ändrade sig när hon gått förbi honom och vände. Hon satt sig en bit ifrån honom som om hon inte hade märkt honom och tog fram en av sina böcker och låtsades läsa den.

Snape kände någon ganska nära sig och såg ms Ó Kerrigan som satt en bit framför honom. Han tittade på henne utan ett ord och granskade henne i läsandet som antagligen uttog hennes uppmärksamhet.

Men Elisabeth var väl medveten om hans blick på sig och tittade upp som om hon väntade på att någon skulle komma och så såg hon förbi professorn.

- Åh, professor Snape, jag såg dig inte. Sa hon och stängde sin bok. Jag har precis varit hos rektorn.

Professorn fortsatte titta på henne och sa.

- Och vad sa han då?

Elisabeth såg sig omkring medan hon tog fram sin trollstav och kastade Muffliato formeln över dem. Hon la undan staven och såg på honom.

- Han sa rak ut att han försökte matcha ihop oss. Svarade hon på hans fråga utan att vika undan för hans blick.

Professorns blick blixtrade till en aning och Elisabeth kände en rysning om for igenom hennes rygg innan han skakade på huvudet.

- Den rektorn förstår man inte på sig. Sa han och fortsatte att titta på henne. Varför ville han försöka para ihop oss?

Elisabeth ryckte på axlarna.

- Han sa att vi var lika varandra, vi har varit med om ungefär samma händelser i livet, och han tyckte att vi ”två fina människor” borde få vara lyckliga. Varför han just valde oss två vet jag inte. Det sa han aldrig.

Snape suckade och tänkte efter i någon minut innan han nickade smått.

- Ja, han kanske har rätt. Sa han och strök sin kind med ena handen i en fundersam gest. Jag har inte haft det lätt, om jag ska vara ärlig med dig. Men du är nog den som har haft det svårast av oss två, med tanke på vad du visade mig igår.

Det där ärret som hon hade visat honom var ingen vacker syn. Speciellt inte på en sådan ung flicka som henne.

Bara vetskapen om att det hade utförts med svart magi, och av en dödsätare, fick honom att tycka synd om flickan.

Elisabeth själv satt tyst med sin hand över axeln när han nämnde hennes ärr. Plötsligt kom en nattsvart korp flygandes mot dem och släppte ett brev i hennes knä utan att landa och få en belöning.

Hon såg efter korpen och tog upp brevet som hon började läsa. Den där korpen hade varit alldeles för bekant enligt henne.

Snapes nyfikenhet drog sig till brevet men sa inget. Han tänkte inte lägga sig i andras privatliv.

När Elisabeth hade läst klart brevet satt hon tyst och kände hur all hennes färg i ansiktet försvann och blev nästan likblek som blodiga baronen. Hon släppte brevet som föll ner på marken.

- Jag är dömd... Sa hon med en darrande viskning och gömde ansiktet i händerna. Snape bara såg på henne.

- Dömd? Frågade han enkelt och bannade sin nyfikenhet.

Elisabeth gav ifrån sig en snyftning då tårarna hotade att komma.

- Brevet är i från min... min farbror... Hon tog upp brevet och läste en liten bit av innehållet högt för honom. Kära brorsdotter, du ska inom den närmaste månaden få ta till av släktens långa tradition, detta har bestämts av självaste mörkrets herre tillsammans med din familj. Du ska ta mörkrets märke, för att hedra din far. Hälsningar David Ó Kerrigan, din farbror.

Hon tittade på professorn och kände hur rädslan tog tag i henne.

Snape tittade på henne och skakade återigen på huvudet.

- Han måste hittas. Sa han allvarligt. Det blir Azkaban för honom. Han kan inte tvinga dig att ta märket. Professorn sneglade mot sin egna arm och suckade tungt.

Elisabeth la sitt ansikte i sina händer igen och fortsatte att snyfta i tystnad.

- Jag vet inte vad jag ska göra. Sa hon och torkade snabbt bort dem första tårarna som kom. Jag känner mig bara så rädd...

- Du måste prata med Albus om detta. Han måste få veta. Var professorns enda svar.

Men Elisabeth lyssnade inte. Hon skakade på huvudet och sa.

- Jag kan inte... Min farbror kommer få reda på det och få är jag verkligen dömd. Hon kände sig ensam och övergiven. Det känns som om ingen i världen kan skydda mig från det här... Sa hon och kröp ihop med armarna om sig själv.

- Du måste berätta, ms Ó Kerrigan, du får inte ta märket. Sa han och suckade igen. Gör inte samma misstag som en annan gjorde en gång i tiden.

Elisabeth tittade smått på honom.

- Hur? Frågade hon och kramade om sig själv lite hårdare. Som jag sa, men farbror kommer få veta och då kommer han försöka få tag på mig... Och om han skulle det så kommer jag nog inte tillbaka hit med största säkerhet.

Professorn skakade på huvudet lite.

- Han får inte veta att du har berättat, tänk lite ms Ó Kerrigan! Han kommer bara att få veta att brevet hamnat i fel händer.

Elisabeth drog sina båda händer genom sitt hår.

- Jag är rädd. Sa hon tyst och ville bara att någon skulle omfamna och ge henne skydd.

Snape såg vilken reaktion brevet hade på sin elev och såg sig omkring innan han satte sig närmare henne, lade några få skyddsformler över dem och med ett tvekande samvete höll om henne.

Elisabeth spände sig smått men slappnade av efter någon minut när hon kände hans armar om sig.

Hon kunde inte låta bli, och lutade sig mot honom och blundade.

Snapes tankar brusade i hans huvud ordentligt nu. Han kunde inte tala om för henne att han hade märket.

Hur skulle hon ta det? Eller visste hon redan?

Dem båda satt tysta en lång stund och utan en enda rörelse eller blick på honom sa Elisabeth med en nästan viskande röst.

- Det var du som tog märket förut, eller hur? Frågade hon som om hon inte brydde sig, vilket hon inte heller gjorde egentligen. Hon försökte möta hans blick.

Snape såg inte på henne men nickade med en tredje suck.

- Ja, jag var bara arton år då. Jag tog märket för att jag ville ha makt. Förklarade han och såg smått på henne innan han tittade bort igen. Men jag fick bara problem.

Elisabeth satt bara där i hans famn i tystnad. Arton år, han hade bara varit ett år yngre än vad hon var när han tagit märket.

- Jag hatar dig inte, om du tror det, för vad du gjorde. Sa hon lugnt efter en stund.

Han tittade på henne tillslut och sa.

- Jag ångrar mig något fruktansvärt mycket efter att jag avslöjat en profetia för mörkrets herre. Det ledde till en familjs död.

Elisabeth blundade och hon kunde nästan höra hans hjärtslag.

- Potter. Sa hon enkelt och fick en nickning till svar.

- Ja, det var Potters föräldrar.

Hon tillät sig själv att sätta sig lite närmare honom och lutade sig mer in i hans famn.

- Tänk om min farbror får reda på det? Tänk om han får tag i mig... Hon vågade inte säga mer.

Professorn såg på henne och skakade på huvudet.

- Han kommer inte få reda på något. Men Albus måste få veta.

Hon skakade på huvudet.

- Jag... jag... kan inte... Snyftade hon fram när tårarna kom igen. Hon gömde ansiktet i hans axel.

Snape tog tag i hennes axlar och drog henne bort ifrån honom så att han kunde se henne i ögonen och skakade på huvudet han med.

- Slipp då, men då får du ta märket vare sig du vill eller inte. Kan du inte lita på att han inget får veta?

Elisabeth såg på honom en lång stund medan tårarna rann tyst ner för hennes kinder och hon torkade bort tårarna igen.

- Du har ett konstigt sätt att övertala folk, ska du veta. Hon drog sig mjukt ur hans grepp och gömde ansiktet i hans axel igen.

- Vadå?

Hon satte sig upp och lämnade hans famn.

- Jag ska berätta för rektorn om brevet, men jag skulle vilja att du följde med.

Han nickade som svar.

- Jag följer med. Det lovar jag.

- Tack. Viskade hon och lutade sig mot honom igen. Han nickade igen frånvarande då han såg ner på sina ben och tänkte återigen på sin far som jämnt skrek åt honom i sina drömmar.

Det blev tyst mellan dem ytterligare en stund och Elisabeth harklade sig smått innan hon tog modet till sig.

- Det du sa för några dagar sedan, borta vid grindarna... vad menade du med det? Frågade hon tillslut.

- Vadå? Att det som hände med mr Filch stannar mellan dig och mig? Elisabeth skakade smått på huvudet.

- Nej, eller det var inte direkt vad du sa. Hon suckade tyst. När du konfronterade mig om min flöjt tänkte du göra något, men du ändrade sig direkt... Jag vill bara veta vad det var du tänkte göra.

Snape kliade sig i nacken och såg bort snabbt innan han suckade och såg på henne.

- Jag hade tänkt... kyssa dig... Svarade hon på hennes fråga och tittade bort.

Elisabeth såg förvånat på honom och kund inte slita bort sin blick denna gång.

- Du tänkte... kyssa... mig? Frågade hon och granskade honom.

Snape tittade på och blundade.

- Ja, och igår när du kysste mig... jag visste inte vad jag skulle göra. Sa han och knöt sina händer. Jag fick inte ens berätta någonting. Han flinade med en skakning på huvudet. Vad håller jag på med? Jag är inte alls såhär. Elisabeth såg på honom och la sin hand över en av hans knutna.

- Jag... jag gillar det. Sa hon enkelt och såg på honom med en lätt rodnad.

Professorn såg på henne och försökte förstå sig på henne. Hon kunde inte vara ärlig.

- Menar du det? Frågade han och förväntade sig ett skratt från henne och ett nej, men Elisabeth bara nickade smått.

Han blev stum av förvåning och tittade sig omkring igen. Han såg på henne och tgo ett djupt andetag.

Det kan inte vara sant!? Hon försöker bara göra mig till åtlöje! Men hennes ögon... Tänkte han och hon såg ner snabbt innan hon såg på honom igen rakt i ögonen.

Snape tog det som en inbjudan till hennes tankar och han fokuserade på hennes ögon innan han använde sig av leglimens på henne.

Det han såg i hennes tankar, hennes känslor, ärligheten. Allting slog honom på en gång. Efter att ha granskat hennes minnen drog han sig tillbaka och med små flämtande andetag såg han på henne med en frågande blick.

Elisabeth rodnade starkare än vad hon gjorde tidigare och såg på honom.

Det är sant, trots allt. Hon försöker inte alls göra mig till åtlöje! Hans tankar var i krig med varandra men han såg på henne och någonting hände. Det gick inte att förklara, men någonting hände.

Han tog hennes små händer i sina och med ett djupt andetag som han släppte ut i en lång suck tittade han på henne.

- Ms Ó Kerrigan... Började han men stoppade sina ord och skakade smått på huvudet. Elisabeth, jag... Han blev stum igen och tvekade.

Elisabeth svalde hårt och rös när han sa hennes namn. Hon såg ner på deras händer och kände värmen ifrån honom.

- Ja? Frågade hon och såg på honom med sina heterokromatiska ögon.

Han svalde hårt och Elisabeth kunde känna hur hans händer skakade smått. Hon kramade dem lite och log smått mot honom.

Snape såg på henne och tog ett djupt andetag.

- Elisabeth, jag älskar dig. Sa han tillslut.

Elisabeth såg på honom och hennes hjärta stannade upp och hon bara satt där och visste inte hur hon skulle reagera.

- Menar du det...? Frågade hon efter ett väldigt bra tag och Snape tittade frågande på henne.

- Vadå? Att jag älskar dig?

Elisabeth nickade stumt. Professorn nickade han med och sa.

- Självklart menar jag det. Jag skulle aldrig ljuga om en sådan sak. Elisabeth log mjukt och blundade. Hon hade bara fått en och en halvtimmes sömn under natten efter deras möte i korridoren. Snape la sina armar om henne igen och fortsatte att hålla om henne medan hans händer skakade smått, dels av att han precis avslöjat något väldigt hemligt för honom och tankarna på sin far. Hon kände hur han skakade och med en ostadig suck skiftade hon lite i hans famn så att hon kunde ta hans händer i sina.

Elisabeth tänkte inte fråga varför han skakade, det var ingenting hon kunde göra, fråga om någons privata.

En tår föll från Snapes ansikte när han tittade neråt i sin tystnad och hon bara granskade honom.

Hon visste inte vad han hade varit med om men hon förstod att det smärtade honom, precis som det gjorde med henne.

- Vad är det? Frågade hon mjukt tillslut och undrade om hon kanske bara skulle ha varit tyst.

Han satt stilla men svarade henne.

- Det är min far... Började han lugnt. Jag drömmer om honom i stort sätt varje natt. Han skriker och slår på mig på grund av att jag var trollkarl och han avskydde trollkarlar.

Elisabeth satt tyst och detsamma med honom. Tiden gick och Elisabeths tankar drog sig till hennes lektioner. Hon borde gå iväg på sina resterande lektioner, men hon kunde inte gå riktigt än kände hon.

- Hur är det att ta märket...? Frågade hon efter några utdragna sekunder och tvekade över om hon verkligen ville veta svaret.

Snape tittade på henne äntligen och suckade innan han nickade sakta.
- Ja det gör ont. Sa han och tänkte tillbaka på då han själv tog märket. Jag svimmade till och med av i någon timme om jag inte minns fel.

Elisabeth suckade hon med och ställde sig upp strax efter att han berättat för henne och gick av och an lite.

- Jag orkar inte sitta och bara låta tiden försvinna. Hon tog sina saker och vände sig om mot honom. Jag mår mycket bättre om jag kan göra någonting åt... Hon sneglade mot brevet som låg orört på marken. Åt min farbror... Hon gav honom sin hand. Följer du med?

Han såg upp på henne och tog hennes hand.

- Vart ska vi? Frågade han och blev förvånad över hennes plötsliga humörs vändning.

- Jag tänker berätta för rektorn. Hon tittade på sitt lilla fickur som hon hade med sig och la tillbaka den i sitt gömställe. Han ska vara tillbaka från Ministeriet vid den här tiden... Min faster jobbar där och skulle vara med i mötet idag. Förklarade hon.

- Ja jag följer med, som jag har lovat.

Medan dem gick kände Elisabeth hur paniken började, med sakta fart, att ta tag om henne och hon började småskaka.

Hon tog djupa andetag i ett försök att lugna sitt hoppande hjärta. Innan hon visste ordet av stod dem framför rektorn på hans kontor.

Snape gav henne en enkel blick innan rektorn tog till tala.

- Severus, vad för trevlig anledning får jag ditt sällskap hit? Rektorn verkade inte se Elisabeth eller så gjorde han det men hon avvaktade tills vidare.

- Ms Ó Kerrigan har fått ett problem, Albus.

Elisabeth tog ett djupt andetag och förklarade.

- Rektorn, min farbror skickade mig det här idag... Hon gav honom brevet som han läste igenom. Elisabeth visade inte sin rädsla över vad som skulle hända. Efter en stund tittade rektorn på dem båda och sa.

- Vi har lite saker att tala om, förmodar jag. Snälla ni, sitt.

Dem båda satte sig ned framför rektorn och han satt fundersam i flera minuter.

- Vad anser du om detta Severus? Frågade rektorn sin professor som la armarna i kors.

-Någonting måste vi göra, hon kan ju helt enkelt inte ta märket! Svarade han och gav den gamle mannen en allvarlig blick. Rektorn nickade samtyckande och puttade upp sina halvmåne formade glasögon.

- Ja, och det ska vi göra, det kan jag försäkra er båda om. Han tittade på Elisabeth över sina glasögon.

- Ms Ó Kerrigan, vad jag kan förstå av din reaktion, så vill du inte ta märket? Elisabeth tänkte på sin familj.

- Nej, sir. Det vill jag inte. Var hennes enda svar.
Rektorn nickade och blev tyst för en stund.
- Severus, skulle jag kunna få prata med dig lite i enrum? Frågade han och gav sin trolldrycks professor en menande blick.
Med en suck nickade Snape och rektorn tittade återigen på Elisabeth.
- Då kanske, ms Ó Kerrigan, du kan vänta utanför en stund medan vi tar i tu med det här?
Elisabeth nickade och gick ut för att vänta medan männen pratade ostört.
Rektorn satt tyst en liten stund, fast i sina tankar innan han såg på professorn.
- Severus, tänk om hon skulle ta märket...
- Nej, aldrig. Avbröt han rektorn och gav den gamle mannen en varnande blick. Mitt liv riskeras hela tiden. Men riskera inte en elevs liv.
- Jag trodde nog att du skulle reagera så här Severus, men låt ig prata klart innan du avbryter mig. Sa han och såg hur Snape slappnade av lite. Det skulle kunna vara en stor hjälp för oss att få ut mer information om Toms planer.
Han läste igenom brevet igen.
- Som sagt Albus, ska någons liv riskeras så låt det vara mitt, men blanda inte in en elevs liv i det här.
Rektorn tittade på Snape och fortsatte som om han inte hört vad hans professor nyss sagt.
- Severus jag tror att ms Ó Kerrigan skulle klara av en sådan sak, faktiskt. Dessutom är hon en av dina bästa elever, vilket betyder att med lite förberedelser kommer hon kunna vara redo att ta märket och hjälpa oss. Snape knäppte händerna och var på väg att säga något när rektorn hindrade honom med en handgest. Om hon gör det ika bra som du gjort under dina år, kanske hon kan komma tillräckligt högt upp i Toms lista och slippa allt lidande. Avslutade han sina ord och tog en godis från sin bägare som var plaserad framför honom på skrivbordet.
Snape suckade och skakade på huvudet och i en lugnt röst svarade han rektorn.
- Men du hör ju själv vad hon säger. Hon vill inte. Man ska respektera sådant, Albus. Han lutade sig fram en aning i stolen. Jag riskerar mitt liv varje gång på mötena. Men endast för att jag är skicklig på ocklumenering.
Rektorn lyssnade i tystnad på trolldrycksläraren och nickade lite.
- Jag är mycket väl medveten om vad som borde respekteras Severus. Men det här är krig. Ett krig som vi måste göra allt för att vinna om vi vill att våra elever ska kunna leva i ett samhälle utan rädsla för Toms makt. Han lutade sig fram i sin stol också och mötte sin professors blick. Jag vet att det är en stor risk men ms Ó Kerrigan är skicklig och kan göra det. Jag är säker på det!
Snape skakade på huvudet.
- Det kan hon säkert. Svarade han. Men hon ska inte bli dödsätare eller dubbelspion. Hon kan kriga utan dem sakerna i sina liv.
Rektorn suckade med en huvud skakning och log matt mot den unga mannen.
- Du är lika envis som du var första gången du kom till mig, Severus. Men det är vad jag har bestämt, ms Ó Kerrigan tar märket och hjälper dig i att få tag på information. Oavsett om du gillar det eller inte.
Utan mer prat viftade han lite med sin trollstav och dörren öppnades. Elisabeth gick in och möttes av den tighta atmosfären som höll sig emellan de två männen. Hon satte sig tyst på sin stol med ögonen på de båda männen.
- Ms Ó Kerrigan, vi har pratat och bestämt...
Snape avbröt rektorn ilsket och sa.
- Vi har inte bestämt någonting alls Albus. Han pekade ett snabbt finger åt henne. Hon ska inte ta märket. Hon kan inte skydda sig om mörkrets herre får för sig att använda Leglimering på henne. I närheten av mörkrets herre måste man alltid hålla sig lugn, huvudet kallt och vara beredd. Han såg sedan på henne med en menande blick men tilltalade rektorn. Du kan inte tvinga en elev att ta märket. Då skulle du lika gärna kunna säga att Potter ska ta märket.
Rektorn ställde sig upp tillslut och tittade på professorn.
- Det räcker Severus! Jag har redan sagt till dig att det är så här vi gör det! Han satte sig ner igen och tittade på Elisabeth.
- Vi har bestämt att du ska ta märket. Han viftade lite med handen när Elisabeth var på väg att protestera. Vänta lite nu innan du säger någonting. Hon stängde munnen och återgick till tystnad. Om du är villig att göra detta för att vinna kriget mot Riddel, så klart.
Han satte sig tillbaka i sin stol och väntade på hennes svar med knäppta händer i sitt knä medan Elisabeth tänkte efter.
- Varför måste jag ta märket för att hjälpa till i kriget? Missförstå mig inte sir, men kan jag inte hjälpa till på något annat sätt?
Hon tittade snabbt på professorn som gav rektorn en menande blick. Rektorn skakade på huvudet och ignorerade Snapes blickar.
- Jag är rädd att det är det ända sättet. Men om du gör det kommer Severus att träna upp din ocklumenering och lära dig det som behövs för att hålla dig så som Severus själv sade det, hålla sig lugn, huvudet kallt och beredd.
Men Snape bara skakade på huvudet.
- Jag lär inte ut ocklumenering. Vill du att hon ska ha märket kan du träna henne själv. Jag ska inte behöva göra allt.
- Severus min pojke  du är bättre på ocklumenering än både mig och Tom tillsammans... Du är den enda som kan lära henne. Rektorn satt tyst en stund innan han tog till orda igen. Och om det går som vi hoppats på kan ni fortsätta se varandra som ni gjorde här om kvällen.
Innan varken Snape eller Elisabeth hann säga någonting ställde han sig upp och gick in till sina privata rum.
- Ni hittar ut själva, adjö. Sade han och gick innanför dörren.
Elisabeth satt bara tyst och visste inte vad hon skulle säga. Snape reste sig och gick mot dörren. Varför skulle han behöva göra allting? När han kom till dörren kände han ett sting av smärta i kroppen och tog stöd mot dörrkarmen.
- Är du okej? Frågade Elisabeth som följde honom till dörren.
Snape tittade inte på henne.
- Det är ingenting, bara lite ont i kroppen.
Elisabeth suckade lite.
- Sätt dig då innan du ramlar. Sa hon mer som en fråga.
Snape skakade på huvudet och tog några steg ut ur kontoret.
- Nej, jag klarar mig.
Elisabeth bara nickade, det var ingen ide att hon sade emot. Hur kunde rektorn göra så här? Snape kände av Elisabeths oro och såg på henne med en frågande blick.
- Hur är det med dig Elisabeth?
Hon skakade lite på huvudet.
- Jag kan inte förstå hur rektorn kan vilja att jag tar märket. Jag trodde att han kunde hjälpa mig, jag trodde att jag kunde lita på honom. Men jag hade troligtvis fel. Svarade hon och Snape tittade lugnt på henne.
- Det trodde jag med. Han riskerar redan mitt liv, så varför vill han riskera ditt liv? Det kan jag inte förstå.
Elisabeth blev tyst.
- Jag borde skriva till min farbror och säga att det blir som dem bestämt. Sa hon och kände en tår som föll ner för hennes kind som hon torkade bort snabbt. Snape suckade och sa.
- Gör som du vill.
Irritationen svällde upp.

- Vad vill du att jag ska göra! Stå upp mot rektorn? Fly?! Jag vill inte det här, inte alls. Det ända jag ville var att leva mitt liv efter min familjs död, att få gå ut Hogwarts, skaffa mig ett jobb och få känna kärlek. Jag ville inte bli någons vapen mot något monster som är sjuk i huvudet. Hon vände sig bort när tårarna rann ner för hennes kinder. Förlåt mig... Det var inte meningen att säga allt det där mot dig.
Hon torkade bort tårarna och tog sig samman. Hon tänkte inte låta rektorn vinna genom att få henne och gråta.
- Det är ingen fara. Svarade han och såg på henne.
- Vad händer nu då? Frågade hon efter några minuters tystnad och Snape skakade på huvudet.
- Jag vet inte. Jag har ingen aning...
- Vet du ens vad jag menar? frågade hon med en allvarlig blick.

Med oförstående blick skakade han på huvudet. Elisabeth kunde inte låta bli och skrattade till mjukt.
- Jag menar ungefär allt. Det här med märket, rektorn... allt! Sa hon och rodnade. Men speciellt om oss.
- Det ordnar sig. Var hans enda svar.
Elisabeth granskade honom och sa lugnt.
- Hur kan du vara så säker på det? Tänk om någonting händer....
- Du kommer att tränas upp på bästa sätt. Avbröt han henne i dem oroliga tankarna som virvlade upp ooch tittade lugnande på henne. Du kommer att få möta farliga saker här i slottet och få lära dig att ta dig an dem med samma lugn som jag alltid har när jag är på möten med mörkrets herre. Det blir inte lätt, men du måste klara det.
Elisabeth vart förvånad. Han tänkte verkligen lära henne!
- Om jag inte klarar av rektorns förväntningar och om någonting händer mig...
Han skakade på huvudet.
- Du måste kara det. Avbröt han henne igen. Gör du inte det så innebär det döden. Det som du lär dig här är lika farligt som mötena med mörkrets herre. Men naturligtvis finns jag i närheten och kan förhindra det farliga om du inte klarar av det de första gångerna...
- Abryt mig inte, snälla! Avbröt nu Elisabeth honom och fortsatte. Om jag inte klarar det och om jag dör, vill jag att du tar min kropp tillbaka hit till skolan och ser till att alla på ministeriet, inkluderat i min faster och farbror, fattar hur meningslöst det här kriget är.
Hon skakade smått och hämtade andan.
Snape tittade på henne och nästan genomborrade hennes blick.
- Du kommer att klara det. Du måste göra det, som jag sa. Kylan som låg över hans ord isade in i hennes kropp och hon nickade endast och innan någon av dem visste ordet av hade hon lagt armarna om honom i en kram.
Snape la armarna om henne också som lite stöd för henne och tittade sig omkring. Strax efter backade hon undan och rodnade smått.
- Jag borde nog gå annars kommer jag aldrig få en chans att skick det där brevet till min farbror. Sa hon smått förvirrat och vände sig för att gå men när hon kommit några meter bort vände hon sig om. Förresten, när är första lektionen jag ska ha med dig? frågade hon.
- Privata lektionerna eller vanliga? Frågade han tillbaka med sitt knappt märkbara leende.
Elisabeth log smått.
- Privata.
- Vi börjar nästa vecka. Svarade han och Elisabeth nickade.
- Då ses vi då. Efter lektionerna och middagen, professorn?
Snape nickade och Elisabeth vinkade lite snabbt innan hon gick i väg. Snape suckade strax efter att hon gått och påminde sig själv att han hade patrullnatt denna kväll. Han gick med snabba steg till sitt lager och hämtade en uppiggningsdryck som skulle vara hans rädning från att somna under patrullen.
Det hade inte varit fel att få sova några timmar också. Tänkte han irriterat för sig själv och började sin patrullering.

När Elisabeth kom upp till sitt rum tog hon fram en bit av sina anteckningsark och sin fjäderpenna. Hon funderade lite över vad och hur hon skulle skriva, tillslut började hon.

Farbror,
Jag är högst tacksam mot dig och faster, mest av allt mot mörkrets herre, som låter mig få ingå med en sådan stor ära som att få ta märket. Jag skulle dock vilja begära en sak, och det är att vi skjuter upp det hela tills efter vinterlovet som, enligt vad jag räknat ut, är om en månad. Tills vidare önskar jag er väl och en trevlig jul.
Elisabeth Ó Kerrigan.

Hon la undan fjäderpennan och gick ut till uggletornet där hon gav sin svarta korp, Fjalar, som hon fått utav sin farbror när hon fyllde elva.
- Flyg säkert min vän. Låt inte brevet hamna i fel händer. Sa hon och gick ut mot trappan och släppte lös den stora fågeln och såg hur han snabbt försvann i horisonten. Nu var det bara att vänta och träna hårt.
Det börjas nu. Tänkte hon med en suck och med jackan tätt om sig gick hon tillbaka till skolan.
Borta i slottet gick Snape sin patrull och gav straffkomendering samt poängavdrag för de elever han hittade.

Elisabeth tog välkomnande av sig jackan när hon kom in till sin privata lilla våning i skolan och hämtade direkt sitt personliga anteckningsblock tillsammans med en fjäderpenna och bläck. Hon satte sig i sin fåtölj som hon fått dit och öppnade boken där hon sist skrivit och kollade igenom sina anteckningar. Hon hade sedan tre år tillbaka med hjälp av sin farbror lärt sig göra några egna få trollformler som hon skrev ner i ett litet läderbundet anteckningsblock som hon fått av sin släkting många år tillbaka i tiden.

Några dagar senare satt Elisabeth lugnt i stora salen och avnjöt sin frukost som dem så många andra dagarna när Draco satte sig bredvid henne.
- Godmorgon, Elisabeth. Sa han och började själv äta. Elisabeth satt tyst utan att säga någonting. Han tittade på henne. Jag ser att du inte fått någon sömn i natt? Frågade han.
Elisabeth gav honom en snabb blick innan hon fnös åt honom. Han bet ihop käken och förblev tyst under en liten stund.
- Jo Elisabeth. Jag undrar, vart kommer du spendera din jul i år? Frågade han ännu en gång efter sin tystnad.
- Varför bryr du dig ens, Draco? Frågar hon tillbaka irriterat och får som svar en axelryckning.
- Jag hörde att du inte skulle fira jul med din familj i år. Min far berättade det för mig efter att dem träffats nyligen. sa han medan han tog en bit rostat bröd. Elisabeth stenade till en aning medan Draco inte brydde sig om det.
- Jag frågar igen Draco. Vad har det med dig att göra? Frågade hon igen och hon märkte den ilskna irritationen i hans ögon.
- Jag tänkte bara fråga dig om du ville komma och fira jul tillsammans med min familj i Malfoy's Herrgård. Sa han och fortsatte äta. Elisabet blev förstummad och mumlade extra tyst men efter en stund så tog hon till orda igen.
- Förlåt mig Draco, ja det vore oerhört trevligt om jag fick fira jul med din familj  Hon log ett falskt men än dock ett leende mot honom. Draco om hade tappat sitt humör tog dig därifrån relativt snabbt och Elisabeth fortsatte sin dag utan bekymmer med sina lektioner och kände hur hennes humör blev bättre och bättre. Under lunchen såg hon dock inte Draco någonstans  men det brydde hon sig inte om för stunden.
Detta blev en bra dag trotts allt. Tänkte hon för sig själv någon gång under dagen.


Read the chapter in english? Click here!